söndag 16 augusti 2015

Fragment 1039

Han hatar den största staden. Hur mycket han än försöker förneka det är det verkligen sant. Han hatar staden och allt den står för. Den andra staden är inte mycket bättre. Men där kunde han åtminstone se glimtar av medmänsklighet i människors ögon, kanske när de var fulla, kanske när de gjorde sig till, men han tyckte ändå att han såg det där, djupt inne, men i den största staden går det inte att tränga genom någonstans. Det är blanka blickar och blåa skjortor och tygkassar med tryck som skall antyda att man har “koll”, men vad man har koll på är inte så viktigt. I den andra staden kunde han se människor sätta sig ned med tiggarna, alla dessa tiggare, alla dessa jävla stackare, bjuda på en cigg, inse att det var en människa, inse att lite sällskap värmde bättre än den tjockaste filt. Men inte här. Här är det fint att spotta och fult att sitta.

Det är en stad utan medkänsla, utan empati. Klara dig själv. Det är den grundläggande skillnaden. I den andra staden fanns det åtminstone någonting att falla tillbaka på. Kom hit, vi tar hand om dig. Du är okej. Här finns det inte. Ständigt drömmen om det grönare gräset. Han vet ju att det är inavlat i honom, för att han skall lämna den utarmade betesmarken och dra vidare, livet på stäpperna, det är något att romantisera det, va. Bla bla bla.

Han såg sig själv på bilder från gårdagen. Det var äckligt. Han var äcklig. Det finns en hinna för blicken, en hinna som försöker tycka om folk, som dessutom, ännu värre, utstrålar: TYCK OM MIG!, den är desperat, och det är inte det värsta - nej, det värsta är att han ser den i varenda jävel, det är en ständig kamp om att överträffa varandra, evolutionens fulaste egenskap och ändå själva essensen, den som han försvarat så mycket, den som han pratat om så mycket på varje jävla ställe han fått tillfälle till, vad har folk tyckt om det, jo, de har varit äcklade så klart, en teorist, så förutsägbart, så tråkigt. LEV lite. Denna ständiga vikt på axlarna. Och illamåendet tilltar.

Det är ett infekterat samhälle. Det lider - ja, lider - av denna ständiga individualism. APP APP APP, akta sig så man inte blir stämplad som kommunist, vilket man ju blir om man inte vill minska invandringen nuförtiden. Ja, detta är ord skrivna i affekt. I vrede. Över alltings jävlighet. Han är jävligt arg nu, och det är befriande för honom att nedteckna det. Och så minns han plötsligt första gången han såg Varats Evinnerliga Lätthet. Bara titeln. Den talade till honom, han som ville ha mer, han som var hungrig, han som tyckte att inget räckte, han som läste och läste och läste till ögonen blödde för att hitta just det där, det evinnerliga, det som skulle räcka längre än varat - men det fanns ju ingenstans att hitta. Såklart. Det var ju bara en ungdomlig illusion - vacker, men bedräglig. Det handlar ju bara om att finnas till på ett så behagligt sätt som möjligt. Sedan dör man.

Luften är friskare på natten. Den viskar löften om klarhet, men det är bedrägligt. Det är klarhet med smärta som den kommer med. Då kommer ju frågorna till honom. Om det är ett liv där han flyr klarheten som han bör leva. Men ändå. Han aktar sig. Duckar. En grogg till. Det är han väl värd. Lite till kan man ju ändå få fly.

Han tänker att han är en dubbelnatur nu. Han har ju studerat det så mycket, han vill tillbaka till grunden, det är själva strävan, men utan att passera den filosofiska grundkursen kan han inte göra det, det är ett hinder som obevekligt står i vägen, och nu funderar han på hur han skall ta sig förbi det utan att förödmjuka sig själv. Blunda och hoppa. Det gör ju alla andra.

Annars kan han ju följa strömmen. Bejaka solen. Tänk vad lätt. Ät en glass. Vafan, tänker han. Det gör väl honom bara ont att säga det. Varför skall någon annan ta del av det? Men det beror ju på de andra. De som hyllar meditation men får ont när han sätter ord på deras tankar. Han fattar. Han är saltkaret deras sår inte har bjudit till festen. Men han tränger sig på som en döende hyena, han vill släpa med sig dem, han vill att andra skall känna, det behöver inte göra ont, bara det känns.
Men det talar väl mot grundtanken med Den Nya Tiden.

Han drömmer om en natt när de är ensamma kvar i världen. Att han tar hennes kalla händer i sina. Lånar ut sin jacka. De ser staden från ovan och inser hur små de är.

Men han tänker också på Tröskeln. Ja, just det, med versal. För det är ju nu den kommer. Ingången till det nya året. Inte mellan julmånaden och vintermånaden. Nu. Det gäller bara att ta sig över den. Klättra, krypa, vad som nu krävs. Pang pang pang.

Och så bedövar han sig igen. Äntligen: samhörighet. På bussen hem ser han klottret: Jag Är Så Trött På Den Fria Världen. Och visst. Det är ju en utväg att hata. Men det är bara ytterligare en bedövningsmetod, ingen lösning. Evolutionspsykologistudenten frågar sig det: är något värt det?
Och det är ju den stora frågan. Vi kan ju börja med att lösa DET.

Så var det ju staden, ja. Kanske är det inte den. Kanske är han en misantrop till sist. Till sist? Ja, till sist. Det var ju det han förutspådde.

Men kanske så ska vi, medan vi håller på, prata om skammen. Vi har kallat den djävulen tidigare, men vi kan väl hålla oss från det. Han vet ju inte riktigt vad det säger, att han är ständigt sammankopplad med skammen. Bara att trycka ned tangenterna. Tvål, tvål, tvål, på handfatet där. Han kommer ihåg Grekland, hur det hukade sig under Turkiets granita klippor. Där bodde skammen också. Den bodde i kriget, i den fåfänga dumheten. Den bodde också i den fåfänga, spelade dumheten. Den kunde vi lära oss något av.

Eller så kan vi kriga vidare.

Han drömmer om en natt när de är ensamma kvar i världen. Äntligen.

onsdag 14 maj 2014

140514

Du är barn och går genom den mörka parken på kvällen. Du sneglar mellan stammarna och känner att mörkret är hotfullt där borta.

20 år passerar. Du blir vuxen. Du går genom samma park. Lika mörkt, lika mycket löv på marken. Men nu är inte mörkret där borta längre.

Du är på väg att bli en del av det. För varje misslyckande en allt större del av det.

Större och större misslyckanden, men allt mindre synliga i det tilltagande mörkret.

tisdag 15 april 2014

150414

Jag säger: Du är trött. Han nickar och säger: Du också. Vi skrattar. Vi har förstått varann på ett intuitivt plan, det tog bara minuter efter att vi träffats att förstå att det skulle bli så.

Det var en sån kemi. En solförmörkelse i Genua. Tusentals på stranden och på gatan, tusentals främlingar som tittade mot himlen samtidigt, på en himmel som blev mörk mitt på ljusa dan. Två som tittade bort, tittade på alla andra som tittade, som visste vad de skulle titta efter, som såg varann. Som såg en vän. Som såg någon som tittade tillbaks.

Som spenderade den sista reskassan på en för fin middag och som skrattade åt hur lätt det var att låtsas kunna någonting om vin. Som skrattade åt att de knappt kunde prata varandras språk men förstå varandra ändå. Som skrattade åt att spriten restaurangägaren bjudit på efter stängning känts som en knytnäve i solar plexus. Som skrattade åt allt.

Vi står på marmorbalkongen nu, tittar på åskan över havet. Det är midnatt. Han säger: Trovao. Korstecken varje gång en blixt slår ned blir till rök från en cigarett. Åska och solförmörkelse inom samma dygn. Världen uppskruvad till max. Jag säger: We are safe. Han säger: We are never safe. Han pekar mot havet, mot blixtarna. Han säger: I live there. Jag ser i hans ögon vad han menar.

När vi sedan går hem genom det ljumma regnet är vi tysta hela vägen.

Dagen efter skiljs vi åt, en brasilianare och en svensk, och med oss också en intensiv och detaljlös vänskap som redan rotat sig djupt inom oss båda, som trots att den av en färdplan kapats längs stammen inte slets upp med sina rötter.

En vänskap som gjort ont redan från början, eftersom vi visste att premissen för att detta skulle kunna ske var just den korta tiden vi hade på oss och att vi sedan skulle lämna varandra utan att någonsin ses igen; hade vi haft längre tid hade det varit trevade och tagit stopp någonstans på vägen utan att någonsin nå in till kärnan på riktigt, för många poser som byggt en mur till den där innersta kärnan som alltid måste skyddas med ett skämt eller ett ämnesbyte - så som jag så ofta upplevt här hemma. Här gick det inte att skydda sig. Här var det uppercut mot uppercut rakt in i hjärtat, utan gard. Det är klart att det gjorde ont när extraslaget slagits.

På tåget västerut var ett telefonnummer allt jag hade kvar. Ett telefonnummer i en telefon jag två dagar senare skulle tappa i vattnet på en strand i Cannes. Totalförstörd. Allt borta. Telefonnumret. Borta för alltid. Kanske var det lika bra. Tre dagar åska och sol i Genua finns alltid kvar.

torsdag 6 mars 2014

060314

Flodens vågor går allt högre, jag ser molnen som för länge sedan hopade sig i horisonten komma allt närmre. Det blåser upp till storm, och snart är det för sent att reva seglen. Råttorna överger skeppet en efter en. Allt jag någonsin sökt är en lugn och trygg hamn. 
Jag trodde att jag hittat den.
Kanske var den bara en illusion, gömd i dimman för denna kapten som allt för länge varit bortom den fasta markens orubbliga stadga. När stjärnorna inte längre syns är det svårt att navigera. Svårt att veta. Omöjligt att vara säker. 

Detta är ett hav jag inte kan dela för att ta mig över. Jag står surrad vid masten, och det börjar allt mer bli svårt att neka vad sedan länge stått klart.

Denna skutan går mot botten.


Rädda sig den som kan.

lördag 22 februari 2014

220214 - 2

Det är märkligt. För jag känner åter igen en dragningskraft till berättelsen som jag inte haft på länge. I slutskedet av arbetet med boken rent ut sagt avskydde jag det. Men nu är det alltså tillbaka. Det dröjde inte länge.

Nu vill jag komma nära berättelsen igen. Bli en röst i ditt öra. Ja, just det, jag sa det. Inte vara distanserad. Inte vara högtalare - utan vara hörlur på låg volym, innan du skall somna. Vara den som viskar. Den du tror på.

Jag når inte dit in just nu. Till det innersta. Det är jag medveten om, och det stör mig. För jag vill vara någon du kan lita på. Någon du kan ta till dig, omfamna, hållas om av. Det måste väl vara det som varje skribent och författare lockas av. Den totala tilliten, den som barnet har till sin förälder som liten. Innan uppbrottet. Innan skilsmässan. Innan insikten.

Tre nätter i sträck har jag drömt om:
Ett café, en diner kanske, i södra USA. Texas, eller Louisiana. Vid ett runt bord med tre andra. Där sitter vi. Det är jag, det är ex-politikern som blev avslöjad för vad han nu blev avslöjad för och nu tvingas bära handfängsel dygnet runt, det är kvinnan med tatueringarna och det är fotografen (han med stripigt hår och trasig kavaj). Vi spelar hänga gubbe; en perverterad variant. För varje felgissad bokstav offras en kroppsdel.
Det är politikern som börjat välja ord.
Hon med tatueringarna är först att gissa, hon vill vara listig och gissar på vokal, vill eliminera riskerna. Hon väljer O. Det är fel. Vänsterfoten får gå. Där har hon ändå inga tatueringar. Servitrisen hjälper till, hon har en såg på silverfat. Det hela är över på mindre än en minut. Hon har accepterat sitt straff och därför behöver hon inte gråta. Hon hade ju fel. Det hela är naturligt.
Fotografen är nästa på tur. Han är nervös, jag ser svetten i ögonen och blicken som flackar. Han väljer E. Han har rätt. Det ser ut som om han skall kollapsa när turen går över till mig; han älskar sin kropp.

Sen blir det min tur. Det blir problem direkt. Jag kommer inte på någon mer bokstav; mitt alfabet tycks ha rämnat ned i en flod, jag kan inte längre några ljud. Min tid går ut. Jag får in välja mitt offer. Det blir tänderna. Tand för tand rycks de ut, servitrisen har kallat på sin chef för att verkställa bestraffningen, han är rund och svettig, blir gladare för varje tand som ryker. Det gör fruktansvärt ont. Den ena framtanden rycker han med ståltråd, en tunn ögla han skryter om att han använt i Vietnam. Den andra är svårare. Den går inte att bända loss, hur mycket han än försöker. Jag får inte skrika. Det ingår i leken. Först när han tänder svetslågan i ett sista försök att forcera min mun vaknar jag.

I natt var jag drömlös för första gången på över en månad.

Så kan det gå.

220214

Bloggen lever vidare. För nu. Hotet - (det inre) - om nedläggning skapar en sista attraktion. Äntligen. Jag tar vad jag kan få. Kanske hade glömt vikten av denna ventil. Vi får se. Jag skjuter det på framtiden - som allt annat viktigt just nu.

Nyligen hittade jag ett nytt dokument skrivet av S som åter igen skulle komma att vända upp och ned på allt. Det är sjukt att en skribent kan göra något sådant, att han kan ha sådan genomslagskraft. Kanske är det bara för mig. Vi har ju trots allt samma gener, om än till liten procentdel. Kanske är det därför. Men ändå. Jag ville ge mig in på att berätta, men nu inser jag att det inte kommer bli så lätt.

Jag skriver detta i affekt, skulle man kunna säga, för jag är fortfarande uppfylld av texten, nej, kanske snarare uppfylld av att det kan finnas fler att hitta i framtiden, att det finns historier som ännu bara berättats för en skrivmaskin och ett papper, att det finns dimensioner av S som jag missat, trots att jag ägnat så mycket tid åt att kartlägga varje steg han tog i livet.

S - jag nämner inte namnet än, kanske senare - hade dokumenterat hela sitt liv. Det var allt vad man skulle kunna tänka sig att en kriminalare i en medelmåttig amerikansk serie skulle kunna hitta när han äntligen börjat komma en mördare på spåren; utsmetade anteckningar på servetter från blöta krogkvällar i 40- och 50-talets Göteborg, tättskrivna dagböcker, maskinskrivna sidor noggrant hophäftade till kompendier, sorterade vecka för vecka, månad för månad.
Jag har läst så mycket. Jag har levt mitt liv genom hans ögon. Trodde jag. Tills nu. Tills jag hittade det senaste dokumentet.

Jag skriver så mycket. Ibland tilltar styrkan av mina förehavanden i berättelsen gentemot verkligheten. Ibland är sammanfogningen av historien bättre än vad som egentligen tog rum. Det är friheten en berättare har. Han kan ta bort vad han vill. Han kan lägga till vad han vill. Det är inte ohederligt, onej, det är just vad som gör honom till berättare: om inte hade han varit blott en återberättare, en reprisör, och vem tål sådana? Inte jag, och inte heller någon med vettet i behåll. Sagor berättar man för barn, berättelser berättar man för de äldre - men med barnen får en se upp - ty de vuxna tenderar att lägga skröna efter skröna under sin kudde, så länge den är klädd i silverskrud. För vem vill inte bli rik? Det skall jag svara på: Barnet. Barnet ser till berättelsens riktighet - och den ligger långt bortom den tjocka plånbokens torftiga salighet. Ge barnet en karamell så är det glatt i en kvart - ge barnet en saga att själv fylla konturerna uti, och det är glatt för en livstid.

Kanske ligger det i släkten ändå.

I morgon besöker jag S grav. Om han ändå visste vad jag hade honom att tacka för.



onsdag 19 februari 2014

Explodera

Det var natt igen
Det var alltid natt
I en av de ansiktslösa barerna
Bland de namnlösa människorna

Du kunde höra sorgen
Om du lyssnade noga
Jag önskar att sån sorg inte fanns
Jag vill skrika så att sån sorg inte hörs

Sen satt du mitt emot, plötsligt
Du log, och jag tänkte:
Hur kan så mycket gott få plats?
Och jag sa:
Hur kan du inte explodera?

Jag skulle explodera med dig
Om du lät mig lita på dig
Skulle det inte vara skönt
Att kasta färg på väggarna igen

Skulle det inte vara skönt
Att få finnas lite extra för en stund
Skulle det inte vara skönt
Att lysa lite extra för en stund

Och du sa: Ser du inte att jag redan lyser
Och när du log igen
Då blev skenet så starkt
Att jag inte längre kunde titta tillbaks

Det sista jag sa, innan jag gick:
Glöm aldrig bort - att vi
Vi som kommer med mörkret
Är dom som gör ditt ljus synligt

Men när du tänker att vi, som lever av varandra
Inte kan vara på samma plats
Var inte rädd för kanonerna - de hörs inte om vi går 
Hand i hand ut i natten och
Exploderar